Projekt hundpromenad.

Ja, det är helt sant. M är i London. Jag är hundvakt. Och det är inte alldeles lätt alla gånger. Speciellt inte när man har två barn också. Så, packa på R kläderna, ta på S kläderna (Efter att ha jagat runt och fångat honom. Han är i extas dygnet runt när hundarna är här. Springer fram och tillbaka och skrattar, efter springer hans mamma och skrattar INTE.) Ta på lillhunden kläder. (Ja, det är sant, hunden är nakenfis och måste ha kläder.) Gå ut med barnen, plocka ut barnvagnen ur förrådet. Stoppa ner R. Gå tillbaka in och ta på hundarna koppel. Gå ut. S skriker att han ska "popple hålla". Jo, men visst. Han får hålla den lilla, för hon är ungefär lagom stark för honom. Jag tar den storan hunden och barnvagnen. Vi går. Lilla hunden springer åt ena hållet, och S skrattar och springer efter. Bromsar barnvagnen, får dra med mej stora hunden och försöka fånga in liten hund+barn. Får till slut tag på dem på andra sidan garagen. Tvingar S att hålla mig i handen och kopplet i andra. Kommer tillbaka till barnvagnen. Håller barnvagn+ koppel i ena handen, S i andra handen, som i sin tur håller ett koppel i sin andra hand. Sen går vi.
Fem meter, sen börjar hundarna springa i kors och tvärs, och vi måste stanna och trassla isär kopplena. Men det går ju framåt i alla fall, sakta men säkert. Under tiden som jag trasslar ut koppel hinner S hitta på något nytt bus. Varje gång jag släpper hans hand springer han åt samma håll som hunden, och det är inte bara en gång jag måste springa och jaga dem.
Vi går några hundra meter, sen försöker jag få hela ekipaget att vända och gå hem igen. S börjar gråta, han vill gå mer med hundarna. "Nä, inte hem. Inte bra där!"
"Jo, S, nu går vi hem. Annars får du inte hålla i Sessie!" (Ja, ibland känns det nödvändigt att ta till hot.)
"Okej."
Sen är det samma sak när vi kommer hem igen. In med hundarna, ut med vagnen. In med R. Jaga S, som vid det här laget har kommit på att man kan kasta stenar från grusvägen i diket, eller gräva bort jorden i grannens rabatt. Släpa med S in. Stänga igen dörren fort som tusan innan någon kommer på att den ska ut igen. Av med alla kläder, och sen är det klart.
Ibland skulle man behöva fyra armar. Minst. Helst fem. Och jag tänker inte ens försöka förklara hur många armar jag hade behövt när vi mötte en annan hund. Jag tror att du vid det här laget kan se det framför dig.
Puss.