Ge mig lite luft, tack.

Varför, varför, varför måste söndagskvällarna vara ett rent helvete när jag ska lägga barnen? Fanns det en dag man kunde radera skulle det vara söndagarna. Barnen bara vägrar somna. Det är gnälligt, skrikigt och bittert. Jag får panik. Ge mig lite luft, tack.

De är nog lika ledsna som jag över att han har åkt. Eller så känner de av hur jag mår. Vem vet?

Hur som helst är de jobbiga. Söndagarna alltså.

Idag har jag vart så stolt över min stora lilla kille. Eller, okej. Han var väl lite på monster-humöret när vi var och handlade. Men när vi hade kommit hem och han hade fått sova lite middag var han urgullig hela eftermiddagen. Vi var ute i skogen och letade lejon, samlade pinnar, kottar och käkade lite snö. Alltihopa utan minsta tjafs eller bråk. Underbart. Han är så himla gullig när han bara vill. Min lille filosof. Han pratar verkligen hela tiden. Sådär gulligt som bara han kan. Om ekorrar som sitter i granen, lejon som bor i skogen och fiskar som hoppar i vattnet i diket. Vi gick hem, utan några protester. Barnen åt lite gröt (utan tjafs där också). Sen slängde vi oss på soffan och kollade på bolibompa och hade lite kvällsmys med glass innan det var dags för småkottarna att sova. Och de somnade båda två utan något gnäll. Det är såna här dagar man förstår varför man skaffade barn. Då är söndagen som bortblåst.

Det är, som Simon säger: "undebaaart"

Min lilla skrutt kan stå!

Puss.