Nu har jag flyttat.

Jaa, jag ska skriva oftare i min blogg. Jag lovar. När folk börjar ringa till mig ENBART för att beklaga sig över att jag inte skrivit på länge, då är det illa. Men okej. Jag ska, jag ska. Men först ska jag flytta lite.

Till alla mina blog-fans:
Min nya blogg finns på http://www.metrobloggen.se/busmamman

Puss å Kram.

Jag ska gifta mej, men inte idag.

Idag är det tre år sedan Fredrik och jag förlovade oss. Grattis till oss! Jag hade planerat värsta mysiga utflykten idag. Barnen skulle vara hos Sandra, vi skulle åka till stendörren, dit där vi förlovade oss. Sen skulle vi åka till trosa och äta på det där jättemysiga stället med världens godaste mat, (Som jag sedan fick springa in på toaletten och kräkas upp. Ja, jag var gravid för tre år sedan.) som vi åt på den kvällen. Vi skulle ju återuppleva våran förlovningskväll.

Det havererade redan i Fredags. Sandra hade glömt bort att hon skulle vara barnvakt, så de åkte iväg till stockholm hela helgen. Men visst, barnen kunde väl få följa med oss. Då blir det ju lite familje-utflykt. Sen stalldes maten in, ekonomin håller inte riktigt för att äta fin-fin utemat sådär tre dagar före barnbidrag. Då bestämde jag mej för att vi skulle ha lite picknick istället med barnen, kanske bada lite. Åjo. Vaknade i morse och regnet öste ner. Men envis som jag är bara vägrade jag ställa in hela skiten. Ska man fira så ska man! Släpade med mej barnen och handlade klockan åtta i morse (Ett hett tips är att åka och handla klockan åtta en söndagmorgon. Jag hade heeela ICA kvantum för mej själv.) Vi åkte hem, väckte Fredrik, tröck in honom i duschen, och sen åkte vi iväg. "Det kanske inte regnar där." Jag är förresten ganska bra på positivt tänkande. Ibland tänker jag lite FÖR positivt.

Det regnade där. Dessutom kunde vi ju inte ta oss ut på det stället vi var när vi förlovade oss, för det går inte att gå med barnvagn över en ranglig hängbro, eller vad det nu var. Så vi gick till ett annat ställe. Låångt gick vi. Fredrik sa att det inte gjorde så mycket att det regnade lite, för det fanns ju såna där små grill-hus man kunde sitta i. Men bara inte just där vi var. Så vi satte oss på en blöt bänk och käkade våran medhavda rostbiff och potatissallad i regnet. Blött och halvkallt, men mysigt ändå. Det blev ju våran första riktiga familjeutflykt. Sen frågade jag Fredrik när vi skulle gifta oss egentligen. Han svarade: "Inte idag".

-------------------------------------------------------------------------------------------------

"Vi har en benägenhet att leva i framtiden, inte nu.

Vi säger: "Vänta tills jag slutar skolan och får min examen - då ska jag verkligen leva".

När vi kommit dit -och det är inte helt lätt- säger vi till oss själva:"Jag måste vänta tills jag har ett arbete för att verkligen kunna leva."

Och sedan efter arbetet kommer en bil. Efter bilen ett hus.

Vi klarar inte att leva i nuet.

Vi tenderar att skjuta upp det där att leva till framtiden, en avlägsen framtid.

Vi vet inte när den kommer.

Nu är rätta ögonblicket att leva."

Simons frukostfunderingar.

Tänkte bara dela med mej av Simons teorier vid frukosten i morse:
S:"Du har en snippa, Rasmus har en liten snopp, Pappa har en stor snopp."
Jag:"Jasså du"
S:"Mormor har också en snopp"
Jag:"Nä, mormor har en snippa. Flickor har snippa och pojkar har snopp."
S:"Okej."
Jag:"Vad har tes då?"
S:"Hon har en snopp."
Jag:"Nä, en snippa. Vad har Johan?"
S:"Han har en skägg på magen."

Puss.

Idag leker vi ute.

Puss.

Lunch på stan med barn.

Idag har vart en jobbig dag. Och då har knappt halva gått ännu. Jag tänkte ju att det kunde vara lite kul att ta med barnen och äta lunch på kina med Anna & Lisa efter att jag hämtat Simon på dagis. Åjo. Det hann ju gå en stund innan A&L var klara för att gå och äta, och i det läget har Simon kommit förbi sin "gå-och-sova-middags-tid" för längesen. Vilket självklart resulterar i att man har ett monster till barn när det väl är dags att sätta sig och äta. Sen tar det ju en liten stund innan maten kommer in också, och ni tror väl för guds skull inte att man kan sitta stilla vid ett bord när det inte finns något att pyssla med? Nä, då springer vi runt och river stället istället. Spottar lite på ett bord. Hoppar upp och sätter oss i fönstret och så vidare. Sen kommer maten in. Simon äter två tuggor, sen börjar han löpa amok IGEN. Rasmus sitter och skriker för att han vill smaka -trots att han åt innan vi åkte hemifrån. Det är inte så jävla lätt att mata ett barn, äta själv och samtidigt hålla koll på ett tredje som inte ens kan sitta stilla, utan slinker ner under bordet och iväg femton gånger. Sen att personalen står och blänger på en som att man är dum i huvudet gör definitivt inte läget bättre. Det är då man verkligen ångrar att man inte bara gjorde iordning makaroner och bacon här hemma och sedan la barnen i säng! Sen skulle det ju ätas dessert också, vilket det tog en halvtimme innan vi ens fick beställa! Sen kom glassen in, men inte ens då kunde Simon sitta kvar på stolen. Så jag tog helt enkelt ungen under armen och gick därifrån. Lite jobbigt läge, med tanke på att jag hade Rasmus i vagnen och fick bära Simon, 17,5kg tung, samtidigt som han försökte åla sig bort från mig till bilen som var parkerad femhundra meter därifrån.
Aldrig mer lunch på stan med en trött Simon.
Nu sover han, och jag är helt jävla slut.

Puss.

Snygg naken.

Tittade på det förut, Tv-programmet alltså. Det får en verkligen att tänka efter lite på hur sjuk världen är egentligen. Det är fullt normala svenska tjejer, lite sådär gulligt mulliga. Och de tycker själva att de är så tjocka och fula att de knappt vågar gå ut. Man tittar på programmet och undrar VARFÖR? Varför är man så himla kritisk mot sig själv hela tiden? Det är ju sjukt!
När jag träffar någon är det inte direkt så att jag går och tänker att "shit vilket fult hår hon har" "Åh, nej! Hennes fläsk väller ut över byxkanterna" "Gud vad hon är ful.". Kanske är det jag som inte är tillräckligt ytlig för sånt, men jag tycker faktiskt att alla mina kompisar är snygga och ser bra ut. Nu är ju jag visserligen (som min syster så fint uttryckte sig) en "sunkig mamma". Som alltid glider runt i mysbyxor när jag är hemma, och kanske inte orkar sminka mej och fixa håret varje dag, men det är ju ingen som ser när jag är här hemma, eller hur? Kanske skrämmer jag livet ur dagispersonalen på morgonen, men det får dom stå ut med. Gravitationen har greppat taget om tuttarna, och degmagen efter två graviditeter väller över byxkanten. Och ja, jag känner mej ful och tjock. Alltid. Precis som så många andra tjejer. Varför ska det vara så? Även om man inte är snyggast i världen ska man väl kunna känna att man duger som man är?

Satt och väntade på Lisa och Anna igår när de gjorde sig iordning för festen. De sprang runt i över en timme och duttade lite med smink, hår och kläder. Fast det var perfekt redan från första början. Nu är de ju visserligen ljusår före mig när det gäller utseende och kläder, men ändå. De har också sina små saker de alltid klagar på som inte är bra, fast det är sånt en annan människa inte ens skulle lägga märke till.

Hur som helst skulle jag önska att man kunde få göra som de i TV-programmet. Ja, minus det där med att vara naken då. Shoppa nya kläder som verkligen passar en. Underkläder som passar och ser bra ut under kläderna. Kanske skulle man kunna känna sig snygg då?
Men sen kommer den där kritiska jäveln fram: "Jaja, dom tar ändå bara med såna som ser rätt bra ut egentligen i såna där program för att det ska verka realistiskt. Dom är ju inte fula på riktigt."

Puss.

Jag får krupp!

Åh. Dom har verkligen inte lärt sig någonting på ett år, de där placeringsassistenterna. Vi skickade in dagisansökan för Rasmus i februari. 2007-08-01 sökte vi plats från och med, då ingår två veckors inskolning. Enligt lag har man rätt till plats inom fyra månader från att ansökan kommit in. Det kan ju både du och jag räkna ut att från februari till augusti är det betydligt mycket mer än fyra månader. Alltså ska vi ha rätt till vår plats som vi vill ha från första augusti. Ringer upp assistenten. "Nä, men alltså. Du får ju försöka prata med dom på dagis, det är de som har bestämt datum för inskolningarna. Annars får du prata med rektorn."
Ringer till dagis. "Nä, personalen har semester och kommer inte tillbaka förrän den trettonde, så tidigast då kan du få börja skola in honom." "Jaha, men det går inte. Jag börjar skolan den trettonde. Han MÅSTE börja den första." "Mummel,mummel.. Du får försöka prata med personalen på Simons avdelning imorgon och höra vad de säger. De har ju som sagt semester. Kan inte Fredrik skola in honom då?" Eh, nä. "Ja, du får som sagt försöka prata med personalen imorgon, men det är nog omöjligt före den trettonde."
Ja, men nej, det är lugnt som fan. Jag kan missa de två första veckorna av skolan för att personalen måste lägga sin semester då. Tänk inte på det. Jag undrar bara vem som ska ta hand om Simon, eftersom han ska tillbaka till dagis redan den trettionde Juli. Är barnen helt ensamma på dagis då eller? Ärligt talat. Jag skiter i om det är en fröken från en annan avdelning som skolar in min son, och jag tror ärligt talat att han också gör det. Men uj,uj,uj. Onda tanke, det GÅR ju faktiskt inte. så SKA det ju inte vara.
Jag vet ju vad placeringsassitenterna gör på sina personalfester. De har gala och delar ut pris i kategorierna "Otrevligast i telefonen", "Flest egenskrivna regler" och sen det största priset "Skapare av flest magsår på småbarnsföräldrar under 2007". Jag har en nominering i den katergorin.

Puss.

Lycka.

Ja, lillemannen har upptäckt möjligheterna i denna värld, och är hyperlycklig över det.

Det mest magiska han någonsin vart med om är när han vinkar till någon, och den personen tittar på honom och vinkar tillbaka. Det är lycka det. Små barn roar sig lätt.

Större barn har lite svårare att roa sig. Men har man inget annat att göra kan man alltid ställa sig och hoppa på sin lillebrors fötter och händer när han kryper på golvet. En sekund han tror att man inte ser dem, och han är där och gör något dumt. Jag håller på att lösas upp i partiklar av att bara gå här hemma hela tiden med barnen. Det känns som vi bara bråkar om allt. Det är faktiskt mer påfrestande än vad man kan tro. Tjurig och grinig är jag jämt också. Blä.

Det ska bli alldeles underbart att komma hemifrån lite i helgen och ut och parta lite. Fjärde gången på tre år. Yeehaa vilken partymänniska jag är. Sen sitter man där hela kvällen och saknar barnen ändå. Det är så det ska vara. Jao, om vi nu hittar någon barnvakt det vill säga. Det är ju inte det lättaste.
När man hade ett barn ville alla vara barnvakt hela tiden. Nu när man har två vill ingen. Undrar hur det går för dom som har en tre-fyra stycken?
Jaja. Nu ska jag natta lite snoriga ungar här.

Mitt gull har plockat blommor till mig.

Puss.