Jag ska gifta mej, men inte idag.

Idag är det tre år sedan Fredrik och jag förlovade oss. Grattis till oss! Jag hade planerat värsta mysiga utflykten idag. Barnen skulle vara hos Sandra, vi skulle åka till stendörren, dit där vi förlovade oss. Sen skulle vi åka till trosa och äta på det där jättemysiga stället med världens godaste mat, (Som jag sedan fick springa in på toaletten och kräkas upp. Ja, jag var gravid för tre år sedan.) som vi åt på den kvällen. Vi skulle ju återuppleva våran förlovningskväll.

Det havererade redan i Fredags. Sandra hade glömt bort att hon skulle vara barnvakt, så de åkte iväg till stockholm hela helgen. Men visst, barnen kunde väl få följa med oss. Då blir det ju lite familje-utflykt. Sen stalldes maten in, ekonomin håller inte riktigt för att äta fin-fin utemat sådär tre dagar före barnbidrag. Då bestämde jag mej för att vi skulle ha lite picknick istället med barnen, kanske bada lite. Åjo. Vaknade i morse och regnet öste ner. Men envis som jag är bara vägrade jag ställa in hela skiten. Ska man fira så ska man! Släpade med mej barnen och handlade klockan åtta i morse (Ett hett tips är att åka och handla klockan åtta en söndagmorgon. Jag hade heeela ICA kvantum för mej själv.) Vi åkte hem, väckte Fredrik, tröck in honom i duschen, och sen åkte vi iväg. "Det kanske inte regnar där." Jag är förresten ganska bra på positivt tänkande. Ibland tänker jag lite FÖR positivt.

Det regnade där. Dessutom kunde vi ju inte ta oss ut på det stället vi var när vi förlovade oss, för det går inte att gå med barnvagn över en ranglig hängbro, eller vad det nu var. Så vi gick till ett annat ställe. Låångt gick vi. Fredrik sa att det inte gjorde så mycket att det regnade lite, för det fanns ju såna där små grill-hus man kunde sitta i. Men bara inte just där vi var. Så vi satte oss på en blöt bänk och käkade våran medhavda rostbiff och potatissallad i regnet. Blött och halvkallt, men mysigt ändå. Det blev ju våran första riktiga familjeutflykt. Sen frågade jag Fredrik när vi skulle gifta oss egentligen. Han svarade: "Inte idag".

-------------------------------------------------------------------------------------------------

"Vi har en benägenhet att leva i framtiden, inte nu.

Vi säger: "Vänta tills jag slutar skolan och får min examen - då ska jag verkligen leva".

När vi kommit dit -och det är inte helt lätt- säger vi till oss själva:"Jag måste vänta tills jag har ett arbete för att verkligen kunna leva."

Och sedan efter arbetet kommer en bil. Efter bilen ett hus.

Vi klarar inte att leva i nuet.

Vi tenderar att skjuta upp det där att leva till framtiden, en avlägsen framtid.

Vi vet inte när den kommer.

Nu är rätta ögonblicket att leva."