Slask och blask.

Snö är roligt. För barn. Inte för deras föräldrar, som måste se på när de bara flinar och stoppar in skiten i munnen. Trots att man säger nej.
Simons gummistövlar är trasiga. Behöver jag säga att idag verkligen inte är en bra dag att gå till dagis utan gummistövlar. Snöblask ute. Ibland känns det här med dagis lite hopplöst. Man lämnar Simon på morgonen, går dit oduschad i mjukisbyxor. Går hem. Äter frukost. Tar en lååång dusch. Klär på sej. Fixar håret. Sminkar sej. Känner sej för en gångs skull ganska fräsch. Sen är det dags att hämta igen. Jag öppnar grinden, kollar runt bland alla små huvuden efter mitt barn. Ser att han sitter i sandlådan och leker. Ropar "Simon." "'Heeej mamma!" Han reser sig upp. Jag ser på lång väg hur hela galonisarna, jackan, vantarna, mössan, ja, i princip hela barnet är inkletad i någon slags geggig röra av vatten, sand och diverse lera. Sen händer det. Han springer rakt emot mig. Åh nej. Det går nästan som i slow-motion. Hinner tänka ungefär att "Inte krama, inte krama, inte krama!" Tre sekunder senare är hela mina byxor också täckta av denna geggamojja. Men det är ju alldeles underbart gulligt att han vill ge mig en kram när jag kommer och ska hämta honom. Och sen undrar man varför man har så himla mycket tvätt hela tiden..

Ögongodis.

Puss.