Snygg naken.

Tittade på det förut, Tv-programmet alltså. Det får en verkligen att tänka efter lite på hur sjuk världen är egentligen. Det är fullt normala svenska tjejer, lite sådär gulligt mulliga. Och de tycker själva att de är så tjocka och fula att de knappt vågar gå ut. Man tittar på programmet och undrar VARFÖR? Varför är man så himla kritisk mot sig själv hela tiden? Det är ju sjukt!
När jag träffar någon är det inte direkt så att jag går och tänker att "shit vilket fult hår hon har" "Åh, nej! Hennes fläsk väller ut över byxkanterna" "Gud vad hon är ful.". Kanske är det jag som inte är tillräckligt ytlig för sånt, men jag tycker faktiskt att alla mina kompisar är snygga och ser bra ut. Nu är ju jag visserligen (som min syster så fint uttryckte sig) en "sunkig mamma". Som alltid glider runt i mysbyxor när jag är hemma, och kanske inte orkar sminka mej och fixa håret varje dag, men det är ju ingen som ser när jag är här hemma, eller hur? Kanske skrämmer jag livet ur dagispersonalen på morgonen, men det får dom stå ut med. Gravitationen har greppat taget om tuttarna, och degmagen efter två graviditeter väller över byxkanten. Och ja, jag känner mej ful och tjock. Alltid. Precis som så många andra tjejer. Varför ska det vara så? Även om man inte är snyggast i världen ska man väl kunna känna att man duger som man är?

Satt och väntade på Lisa och Anna igår när de gjorde sig iordning för festen. De sprang runt i över en timme och duttade lite med smink, hår och kläder. Fast det var perfekt redan från första början. Nu är de ju visserligen ljusår före mig när det gäller utseende och kläder, men ändå. De har också sina små saker de alltid klagar på som inte är bra, fast det är sånt en annan människa inte ens skulle lägga märke till.

Hur som helst skulle jag önska att man kunde få göra som de i TV-programmet. Ja, minus det där med att vara naken då. Shoppa nya kläder som verkligen passar en. Underkläder som passar och ser bra ut under kläderna. Kanske skulle man kunna känna sig snygg då?
Men sen kommer den där kritiska jäveln fram: "Jaja, dom tar ändå bara med såna som ser rätt bra ut egentligen i såna där program för att det ska verka realistiskt. Dom är ju inte fula på riktigt."

Puss.

Jag får krupp!

Åh. Dom har verkligen inte lärt sig någonting på ett år, de där placeringsassistenterna. Vi skickade in dagisansökan för Rasmus i februari. 2007-08-01 sökte vi plats från och med, då ingår två veckors inskolning. Enligt lag har man rätt till plats inom fyra månader från att ansökan kommit in. Det kan ju både du och jag räkna ut att från februari till augusti är det betydligt mycket mer än fyra månader. Alltså ska vi ha rätt till vår plats som vi vill ha från första augusti. Ringer upp assistenten. "Nä, men alltså. Du får ju försöka prata med dom på dagis, det är de som har bestämt datum för inskolningarna. Annars får du prata med rektorn."
Ringer till dagis. "Nä, personalen har semester och kommer inte tillbaka förrän den trettonde, så tidigast då kan du få börja skola in honom." "Jaha, men det går inte. Jag börjar skolan den trettonde. Han MÅSTE börja den första." "Mummel,mummel.. Du får försöka prata med personalen på Simons avdelning imorgon och höra vad de säger. De har ju som sagt semester. Kan inte Fredrik skola in honom då?" Eh, nä. "Ja, du får som sagt försöka prata med personalen imorgon, men det är nog omöjligt före den trettonde."
Ja, men nej, det är lugnt som fan. Jag kan missa de två första veckorna av skolan för att personalen måste lägga sin semester då. Tänk inte på det. Jag undrar bara vem som ska ta hand om Simon, eftersom han ska tillbaka till dagis redan den trettionde Juli. Är barnen helt ensamma på dagis då eller? Ärligt talat. Jag skiter i om det är en fröken från en annan avdelning som skolar in min son, och jag tror ärligt talat att han också gör det. Men uj,uj,uj. Onda tanke, det GÅR ju faktiskt inte. så SKA det ju inte vara.
Jag vet ju vad placeringsassitenterna gör på sina personalfester. De har gala och delar ut pris i kategorierna "Otrevligast i telefonen", "Flest egenskrivna regler" och sen det största priset "Skapare av flest magsår på småbarnsföräldrar under 2007". Jag har en nominering i den katergorin.

Puss.

Lycka.

Ja, lillemannen har upptäckt möjligheterna i denna värld, och är hyperlycklig över det.

Det mest magiska han någonsin vart med om är när han vinkar till någon, och den personen tittar på honom och vinkar tillbaka. Det är lycka det. Små barn roar sig lätt.

Större barn har lite svårare att roa sig. Men har man inget annat att göra kan man alltid ställa sig och hoppa på sin lillebrors fötter och händer när han kryper på golvet. En sekund han tror att man inte ser dem, och han är där och gör något dumt. Jag håller på att lösas upp i partiklar av att bara gå här hemma hela tiden med barnen. Det känns som vi bara bråkar om allt. Det är faktiskt mer påfrestande än vad man kan tro. Tjurig och grinig är jag jämt också. Blä.

Det ska bli alldeles underbart att komma hemifrån lite i helgen och ut och parta lite. Fjärde gången på tre år. Yeehaa vilken partymänniska jag är. Sen sitter man där hela kvällen och saknar barnen ändå. Det är så det ska vara. Jao, om vi nu hittar någon barnvakt det vill säga. Det är ju inte det lättaste.
När man hade ett barn ville alla vara barnvakt hela tiden. Nu när man har två vill ingen. Undrar hur det går för dom som har en tre-fyra stycken?
Jaja. Nu ska jag natta lite snoriga ungar här.

Mitt gull har plockat blommor till mig.

Puss.

Lilla gubben.

Låt dig charmas av mitt lilla charmtroll!

Puss!

Vänner som försvinner bort..

Jag har suttit här ikväll och insett en sak. Ikväll var troligtvis den allra sista kvällen någonsin som jag, Anna och Lisa hart haft en sån där traditonell "hyrafilmochköpahempizzakväll". Vi började med dom när Simon var alldeles färsk, och dom kanske inte har varit så ofta, men det är ändå en sån sak vi gör lite då och då. Och nu försvinner dom bort båda två. Det känns hemskt. Även om vi inte träffas tillräckligt ofta längre så kommer jag sakna dem helt sjukt mycket. Blä.
Det känns som att de alltid har funnits där. Och nu ska Lisa flytta 40-50mil bort, kanske för alltid? Och Anna försvinner i ett helt år, en himla massa tusen mil bort.
Jaa, jag vet. Det finns både telefoner, internet och snigelpost.
Och som Anna så fint uttryckte det. "Malin, du måste verkligen skaffa fler vänner." Jo, tack. Det har jag vetat om länge nu. Men även om jag skaffade mig nya vänner skulle det inte kännas mindre svårt att ni ska åka. Jag kanske inte är viktigtast i världen för er, men ni betyder massor för mig.

Jag + Trädgård = Tveksamt.

Då har man fått arslet ur vagnen och planterat lite blommor i rabatterna då. Projekt nr.1 var att gräva bort gräs och bygga om lite rabatter. Slitigt värre. Dessutom var det myror precis överallt, så dom fick jag ta itu med också. Öste på myrr och myrkrakarna sprang hej vilt åt alla håll och kanter. Äntligen skulle dom försvinna. Trodde jag. Dagen efter var det lika många där igen. Dom är överallt, äcklena. Men, men. De gör väl ingen skada egentligen, så då får dom väl bo där då. Turligt nog är det inte sorten som bits.

Igår var det frö-plantering så det stod vilt till. Jag försöker göra som det står på påsen, men sen om det kommer upp några blommor återstår att se. Jag är verkligen inte någon trädgårdsmästare, men jag försöker ju i alla fall! Blir det inget får jag väl köpa färdiga och gräva ner sen!

Idag regnar det. Det är bra. Då slipper jag vattna Fredriks gräsfrön. Och Simon är lycklig, för ÄNTLIGEN fick han använda sitt nya paraply när vi skulle gå till dagis. Han var lycklig över det säkert de fem första meterna, sen skulle han fälla ihop det och lägga det under vagnen. Så kul var det.

busungen!

Puss.

Det sura äpplet är nu uppätet.

Jaha, då har man inte bara bitit tag i det sura äpplet, utan helt enkelt ätit upp det helt och hållet.

Jag ska börja plugga i höst. Japp, det är alldeles sant. Huh. Var hos Studierådgivaren förra veckan. Jag har 900 poäng från gymnasiet. Vad ska man ha? 2450 eller nåt sånt? Nej, jag var inte där så mycket. Alls.

Hur som helst ser jag faktiskt fram lite emot att börja plugga, känns skönt att ta tag i sitt liv. Jag ska läsa till undersköterska, tre terminer, och svenska A + B och Religion A vid sidan av. Så om lite mer än ett och ett halvt år har jag förhoppningsvis full högskolekompetens +är utbildad undersköterska. Inte illa pinkat.

Sen för att kunna få det där jobbet jag verkligen vill ha tar det en sisådär MINST 5år till. Suck.

Men, om vi säger om sju år ungefär då.. Då skulle jag kunna ha mitt drömjobb. Skulle kunna. Vi får väl se om orken tryter på vägen, eller om jag orkar kämpa. För jag vill!

Sen att omgivningen är så väldigt positiv när man berättar saker gör ju inte direkt saken lättare. Den enda som sagt något positivt när jag berättat vad jag vill göra är min mamma. Men det är ju, som sagt, min mamma det. Hon måste vara positiv, just FÖR ATT hon är min mamma. Fredrik vill bara att jag ska skaffa ett jobb så vi kan ha massa pengar. Och visst, man blir inte direkt miljonär av att plugga. Men det går inte så lätt i dagens läge att få ett jobb utan utbildning. Dessutom handlar faktiskt inte allt om pengar. Inte för mej i alla fall.

Jag vill inte vakna varje morgon i resten av mitt liv och behöva gå till ett jobb jag hatar.

Jaja. Det blir nog bra. Jag kan väl satsa på att bli barnmorska innan jag fyllt trettio i alla fall? Då har jag åtta år på mig.

Ögongodis...

Puss.