Seriös shopping.

Onoff är jävla skit. Det står, klart och tydligt på deras hemsida att:
"Om du har problem med din nya produkt när du kommer hem, eller bara undrar över något, ring ONOFF-Akuten på nummer 0774-40 40 40. Vi svarar inom 3 minuter."
Ringde dit, får höra att "förväntad kötid är för närvarande en minut" Det var ju bra, då går det fort. Tre minuter senare säger en röst att "Vi har för närvarande lång kö. Vill du bli uppringd, knappa in ditt telefonnummer eller vänta kvar." Knappade in mitt telefonnummer för att slippa sitta i telefonkö hela dagen. Nu har det gått tio minuter till, och ingen har ringt.
3 minuter var det... Bulle heller!

Igår blev det shoppingdag i Norrpan med Sandra och barnen. Köpte vårjackor till kidsen och skor till Simon. Och lite annat onödigt. Sandra köpte en skottkärra på Bauhaus, och Fredrik sa att "Den får ni aaaaldrig in i bilen med två barnvagnar!" Aja, man har väl volvo! Vi skulle lätt fått in tre likadana skottkärror, två barnvagnar OCH allt annat vi handlade.
Jag tog faktiskt kort på barnen i sina nya jackor igår, men det är NÅGON (läs: Simon) som har tagit sladden till digitalkameran och tuggat sönder den. Så den ligger numera i soporna. I väntan på en ny blir det inga bilder.

Nu ska jag ta och sätta fart med lite annat. Hänga tvätten och sånt skoj.
Puss.

Min nya kärlek.

Bröderna bus in action.

Jag som skulle ha minst fem år mellan mina barn har börjat inse hur bra det är när de leker och underhåller varandra litegrann..

Ikväll somnade båda barnen före klockan sju. Underbart att få ett par timmar ifred innan man själv däckar. Igår kväll låg jag och kollade på tv i sängen. Jag vet att jag såg början på det där nya på femman.. ("brothers and sisters"?) Men jag kommer inte igår vad som hände eller hur det slutade. Observera att programmet börjar klockan åtta och slutar klockan nio. Jag sov alltså före nio på kvällen. Tror jag. Hur som helst vaknade jag till en stund senare och stängde av teven. Tittade på klockan, och då var den helt plötsligt 03.33. Jihupp. Så var det med det. Jag är en trött människa. Men då hade jag ju varit vaken sedan HALV FEM (Detärunderbartmedbarn detärunderbartmedbarndetärunderbartmedbarn!), så det var väl kanske förståeligt.

Lördag kväll. Fredrik och jag hade planerat in att vi skulle lägga barnen tidigt, äta lite mat, skaffa lite barnvakt och sen gå ut och gå en sväng helt själva. Det slutade med att barnen inte somnade förrän strax före åtta. Maten var väl klar vid åtta. Då kändes det för sent att ringa hit Fredriks mamma, så vi ställde in det och gick och la oss istället. Före klockan nio. En lördagkväll.

Vilka partyprissar vi är.

Idag har jag bakat brunisar, haft besök av Majsan +djur, tittat på Aristocats TVÅ gånger. Jag börjar tröttna. Imorgon ska vi vara ute och leka, så om det regnar blir jag sur.

Ifall det är någon som missat det har jag ny telefon (och nytt nummer). Hon heter bettan och är min nya bebis. Henne ska minsann ingen snorig liten unge få dregla i så att det ryker och luktar bränt. Näru. Hon har till och med en egen sovsäck. My love.


Puss.

Jaha...

Ögoninflammation, jag? Nä, vad menar du?

Ge mig lite luft, tack.

Varför, varför, varför måste söndagskvällarna vara ett rent helvete när jag ska lägga barnen? Fanns det en dag man kunde radera skulle det vara söndagarna. Barnen bara vägrar somna. Det är gnälligt, skrikigt och bittert. Jag får panik. Ge mig lite luft, tack.

De är nog lika ledsna som jag över att han har åkt. Eller så känner de av hur jag mår. Vem vet?

Hur som helst är de jobbiga. Söndagarna alltså.

Idag har jag vart så stolt över min stora lilla kille. Eller, okej. Han var väl lite på monster-humöret när vi var och handlade. Men när vi hade kommit hem och han hade fått sova lite middag var han urgullig hela eftermiddagen. Vi var ute i skogen och letade lejon, samlade pinnar, kottar och käkade lite snö. Alltihopa utan minsta tjafs eller bråk. Underbart. Han är så himla gullig när han bara vill. Min lille filosof. Han pratar verkligen hela tiden. Sådär gulligt som bara han kan. Om ekorrar som sitter i granen, lejon som bor i skogen och fiskar som hoppar i vattnet i diket. Vi gick hem, utan några protester. Barnen åt lite gröt (utan tjafs där också). Sen slängde vi oss på soffan och kollade på bolibompa och hade lite kvällsmys med glass innan det var dags för småkottarna att sova. Och de somnade båda två utan något gnäll. Det är såna här dagar man förstår varför man skaffade barn. Då är söndagen som bortblåst.

Det är, som Simon säger: "undebaaart"

Min lilla skrutt kan stå!

Puss.

Allätare.

En sak jag stör mig på är alla dessa människor som påstår att det är dåligt att vara allätare när det gäller musik.
Jag erkänner. Jag är allätare. Jag lyssnar på nästan all musik. Det enda jag verkligen inte tål är Håkan Hellström och Magnus Uggla. För övrigt gillar jag det mesta. So what? Gör det mej till en mindre bra människa? Skulle inte tro det. Jag har, tvärt emot dessa människor, inget behov av att hävda mig och försöka vara bättre än andra genom att rabbla upp en massa låtar med en massa artister som ingen annan någonsin hört talas om. Jag skulle väl isåfall säga att det är dessa människor som är osäkra på sig själva, eftersom de måste försöka briljera och identifera sig själva genom den musik de lyssnar på. Det är oförståeligt för mig. Jag vet vem jag själv är, även om jag lyssnar på både Westlife och Martin Stenmark.
Så det så.
Puss.

Bakvända sömnproblem.

Just som jag hade börjat bli helt säker på att det här med att småbarnsföräldrar är så himla trötta hela tiden bara är en myt, då slog det till. Tröttheten alltså. Eller de ickesovande barnen. You name it.

De flesta som känner mej vet att jag inte har något jättestort behov av att sova särskilt länge. Och det här med att ligga och dra sig på morgonen är definitivt inte min grej. När jag är vaken vill jag gå upp. Herregud, ligga och sova bort hela dagen? Aldrig.

Att gå upp på nätterna har inte heller varit något större besvär för mig. Jag är ju knappt vaken. Man går nästan i sömnen ner för trappen, värmer välling, upp igen. Lägger sej med barnet under armen och vällingflaskan i hans mun. Slumrar till, vaknar igen när vällingen är slut och pluggar in nappen. Sen sover man igen.

Okej. Nu börjar ni förstå; Jag är morgonpigg. Men det finns gränser även för mig...

Natten mellan måndag och tisdag. Barnen somnar ungefär kl.19 på kvällen. Omkring 04.30 är jag uppe i min koma och blandar välling till lillemannen och somnar om med honom i min säng.

Sen hör jag det; tassandet. Vänder mig om. Ser ett barn i dörrhålet. "Mamma... mamma? mamma?" Tittar på klockan. 05.24. Huh. Över en timme kvar till väckarklockans underbara skrålande. Suck. "Ja, Simon?" Barnet har nu tassat fram till sängen. "Simon måste ha juicen." "Nej, Simon. det är mitt i natten. Gå och lägg dej." "Simon gosa mammas säng." "Okej, kryp upp här då."

Han kryper ner bredvid mig och börjar pilla i mitt hår. "Låt bli mammas hår nu, försök sova."

Sen börjas det..

"Mamma...Simon MÅSTE ha juicen."

"Nej, Simon, inte nu. Nu ska vi sova en stund till."

Barnet blir arg, och vrålar nu:

"SIMON MÅSTE HA JUICEN!!"

"Nej, Simon. Och om du skriker får du gå in i ditt rum, annars väcker du rasmus."

Barnet blir MYCKET argt, och börjar slåss och skrika.

"SSSIIIIMOOON MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅSTE HA JUICEN"

Mamman börjar bli ganska irriterad och bär in barnet i sin säng.

"Slåss man så får man inte sova hos mamma."

I det här läget har barnets ilska gått över i ett vredesutbrott, och det flyger och far grejer över hela rummet samtidigt som han vrålar allt vad hans små lungor klarar av. (Och tro mig, det är inte lite.)

Mamman går tillbaka in i sin säng. Nu är lillebrorsan också vaken.

10-15 minuter senare har monstret lugnat ner sig, kommer tillbaks in i sovrummet och utbrister med världens leende på läpparna:

"Nu Rasmus vaken!"

No shit. Jag undrar varför?

Sen kryper han snällt upp och lägger sig i sängen och somnar om på mammas arm. Mamman är klarvaken. Lillebrorsan också.

Det som en gång var en himla fin snögubbe är nu bara en liten hög med halsduk och mössa. Simon säger att snögubben är ledsen. Och att han måste få en ny morotsnäsa. Ja, man kan väl säga att han är ledsen. Han har gråtit så mycket att han har flytit bort.

Puss.