Än är inte sista kortet lagt.

Nu har jag fått ett ex antal klagomål på att jag aldrig skriver i min blogg. Men det är ju såhär, att vi har bestämt att det är dator-förbud här hemma i hela jul-, nyår- och mellandagarna. Så det så. Men nu är Fredrik iväg och jobbar, så jag passar på att tjuvsurfa lite.

Igår ringde de från Vårdcentralen om min näs-odling. Tydligen hade det blivit något fel i labbet, så jag var tvungen att komma tillbaka idag och ta ett nytt prov. Och det är inte sådär störtskönt när de sticker upp en MINST halvmeter lång tops i näsan och petar ut halva hjärnan. Men sånt är livet. Och vadå fel på provet? Jag är starkt övertygad om att det visade sig att jag har någon livfarligt dödlig sjukdom, som är så ovanlig att de måste ta ett till prov för att verkligen vara övertygade om att det stämmer innan de kläcker nyheten för mig: Att jag ska dö. Så måste det vara. Eller så tyckte tanten helt enkelt om att pilla mig i näsan, och ville gärna göra det en gång till. Hur som helst kändes det rätt onödigt, för nu känner jag mig inte så jättedöende längre. Jag hostar bara upp lite gröna kluttar, men det är sånt man får leva med.

För övrigt har det faktiskt inte hänt så mycket. Det har varit jul, om ni inte har märkt det. Det var som förväntat ganska tråkigt. Folk var här, vi åt mat, kollade på kalle, öppnade paket. Samma sak som alla andra år. Finns inte så mycket att berätta om det.
Nyårsafton på söndag. Jag ska laga tre-rätters. Vi ska försöka ta vårt treårsfirande då, eftersom det inte blev så mycket med det den 17:e. Men det slutar väl med att vi aldrig får barnen i säng, och hela kvällen försvinner på att försöka natta Simon. Man kan väl säga att han har en liten svacka i sitt somnande på kvällen. Blä. Det märks. Hur som helst tänker vi vara tråkiga och inte umgås med någon annan än oss själva, för det behöver vi.

Nu ska jag ta hand om mina små monster, och fortsätta upprätthålla vårt lilla datorförbud.



Puss.

"Pi-ppa pi-ppa"

Fågelinfluensan har visst bitit sig fast stenhårt. Var på vårdcentralen igår igen, för att det inte blivit bättre. Den här gången tog det bara 1 och en halv timme att få veta att det inte är något större fel på mej. Jäkla doktor. Ser han inte att jag är döende?! Möjligtvis kanske jag kunde ha några "meklimåkker" eller nåt. Men det ser dom inte förrän om ett par dagar, och isåfall ringer dom. "Du SER i alla fall piggare ut idag." Ja, det kanske kunde bero på att jag hade sminkat mig. Det hade jag inte gjort förra gången jag var där. Jag är minst lika döende som då. Hur som helst var provsvaren bättre än sist, så han trodde i alla fall jag höll på att bli frisk. Men jag tror nog på att det blir lite, lite bättre alldeles innan man dör.
Simon- 2 år- 1½ timme på vårdcentralen. De har inget lekrum. Det enda som finns att pilla på är en kaffeautomat och en termos med vatten. Behöver jag säga mer? Tur att jag hade Lisa med mig som kunde assistera lite när monster-barnet började löpa amok med plastmuggar och vatten. Tack. Det räddade min dag.
Mitt barn är oerhört musikaliskt. Han springer runt med sin "tomtemössa" och sjunger "tipp-tapp, tipp-tapp". På sitt eget lilla vis: Det låter "Pi-ppa, pi-ppa". Så sött så. Tur att ingen hör honom. Vi ska nog inte gå utanför dörren förrän det är dags att sjunga om små grodorna, sådär runt midsommar eller så.
Nu är det verkligen dags att den där jäkla doktorn får rätt, och jag blir frisk. För jag har massor att göra. Hela huset ska städas, tvätten ska tvättas klart och vikas, det ska fixas iordning en massa mat, och så ska ju julgranen upp. För på söndag kommer tjocka släkten hit. Ingenting är färdigt, och jag vill bara sova.

Puss.

Fågelinfluensa del 2

Jaha, fortfarande fågelinfluensa. Den ger sej fan inte.
Var på vårdcentralen i förrgår, och där är de ju lika normala som vanligt. "Det skulle ju kanske kunna vara lunginflammation. Kom tillbaka om du inte mår bättre om fyra dagar, eller ring om du får svårt att andas." Nä, jag tänkte vänta tills jag inte kan andas alls. Och tänk om det händer på helgen, då måste jag vänta till måndag morgon och ringa på telefontiden klockan åtta.

Vaknade 04.30 i morse, med sprängande huvudvärk, av att det kom ett barn tassandes in i sovrummet. "MAMMA! Simon kolla lulklendern. Titta peeve." Huh! "Nej Simon, Julkalendern är inte än. Klockan är mitt i natten, då ska vi SOVA." "Klockan mycket, lassemaja lulklendern." Barn nr. 2 har i det här läget vaknat, och vill ammas lite. Så vad gör man? In med Simon i sin säng, lägga honom. Rasmus hinner bli arg som tusan. Lägger mej och ammar. In kommer Simon, IGEN. "Lulklendern titta" "Nej, simon julkalendern är inte förrän om flera timmar." "Simon gosa mammas säng" Han vet, så himla väl, att när mamma ammar, då kan man göra som man vill, för då finns ingen som kan stoppa en. Och tro mig, det utnyttjas mer än väl. Så han kröp upp och la sig under täcket i Fredriks säng medan jag ammade klart. När Rasmus somnat ålade jag mej över till Simon, och tänkte att jag får väl lägga mig och gosa lite med honom då. Kanske, kanske somnar han om. Eller inte. Pigg som en mört. "Boppa titta peeven" "Nej, Simon. Vi ska sova." Simon ställer sig upp i sängen och börjar blinka med sänglampan. Mamman börjar bli arg. Mamman lyfter in barnet i sin säng. Barnet kanske, kanske, kanske somnar om? Mamman går in i sovrummet igen, lägger sig ner. Slumrar till. 5, kanske till och med 10 min senare hör jag det igen, tassandet. Och in kommer en fortfarande lika pigg Simon. "lulklendern titta". Suck. Okej, får han lägga sig hos mig och gosa lite så kanske han i alla fall är tyst. Trodde jag. "mamma gosa simon" Muffe vaken?" "Simon gosa Muffe" Bla, bla, bla, bla, bla. Nämde jag att jag hade ont i huvudet redan när jag vaknade? Han låg väl hos mig i kanske 2 minuter innan han hade hunnit väcka Rasmus också. Där låg jag, mellan två superpigga barn, klockan halv sex på morgonen och kände mig själv som att jag hade blivit överkörd av en långtradare.
Det är inte alldeles underbart att vara ensam hemma med två barn när man har fågelinfluensa.
Tur att de har en snäll farmor som har lånat Simon en stund nu på dagen, så man får liite lugn och ro.
Om jag bara dog nu, då skulle jag inte behöva lida mer. Men jag förtjänar nog en plågsam död.

Ringde MVC i morse.. "Hej, jag skulle boka tid för efterkontroll. Det kanske är lite sent, för jag fick barn i Juli. Men bättre sent än aldrig." Jag trodde nästan hon tänkte dö av skratt i telefonen. När vi hade pratat klart klämde hon ur sig "Ja, då är du JÄTTEVÄLKOMMEN den 5 Januari." (Efterkontroll ska man väl göra mellan 10 och 12 veckor efter förlossningen, inte ett halvår.)

Och du, Fredrik, Jag älskar faktiskt dej.

Julklappsshopping och fågelinfluensa.

I lördags var vi i Örebro och shoppade julklappar & nya möbler till Simon. I fredags var han där uppe och skulla sova middag. Hörde ett dunk. Hundarna blev alldeles tokiga och började skälla. Jag svor över att grannarna väsnas så förbannat hela tiden. Sen hör jag hur Simons dörr öppnas, och ut kommer en liten kille och ropar: "Hej mamma! Simon klätta sängen" - Överlycklig. Dags att ta bort spjälsängen alltså. Hur som helst. Simon var hos faster Jessica hela lördagen, och vi shoppade slut på massa pengar. Julklappar till alla Fredriks syskonbarn, lite kläder till oss själva, och en massa skoj på IKEA. När vi hade varit inne på Toys r us, och hade hoppat in i bilen sa Fredrik: "Åh nej, det är en fågel som har bajsat på oss". Japp, stor fågelbajs på rutan. "Jaha, då kommer vi få fågelinfluensa och dö." Och mycket riktigt. Redan på kvällen började jag få lite ont i halsen. I söndags morse mådde jag lite halvkrasst, men försökte ändå plocka iordning och städa lite här hemma. Fredrik fick dock göra det mesta, för jag mådde inte så bra. Natten till måndag började jag må riktigt pissdåligt. Snoret samlade sina armeer i min hjärna, och skapade en fruktansvärd huvudvärk. Dessutom hade båda barnen blivit smittade. Simon låg och hostade i sin säng. Rasmus vaknade väl ungefär en gång i timmen och skrek för att han inte kunde andas genom näsan. Deras små förkylningar är däremot ingenting mot min. Nu är det nog inte långt kvar. Jag kommer nog inte ens hinna skriva testamente. Det sista jag skrev var en inköpslista på apoteket till Fredrik. Och det är nog allt jag lämnar efter mig när jag dör, ett tomt rör brus-alvedon. Och 642:-. Dom kan ni slåss om.

Simon hann i alla fall få fint i sitt rum.

Puss och Adjö,
snart kommer ja dö.

Projekt hundpromenad.

Ja, det är helt sant. M är i London. Jag är hundvakt. Och det är inte alldeles lätt alla gånger. Speciellt inte när man har två barn också. Så, packa på R kläderna, ta på S kläderna (Efter att ha jagat runt och fångat honom. Han är i extas dygnet runt när hundarna är här. Springer fram och tillbaka och skrattar, efter springer hans mamma och skrattar INTE.) Ta på lillhunden kläder. (Ja, det är sant, hunden är nakenfis och måste ha kläder.) Gå ut med barnen, plocka ut barnvagnen ur förrådet. Stoppa ner R. Gå tillbaka in och ta på hundarna koppel. Gå ut. S skriker att han ska "popple hålla". Jo, men visst. Han får hålla den lilla, för hon är ungefär lagom stark för honom. Jag tar den storan hunden och barnvagnen. Vi går. Lilla hunden springer åt ena hållet, och S skrattar och springer efter. Bromsar barnvagnen, får dra med mej stora hunden och försöka fånga in liten hund+barn. Får till slut tag på dem på andra sidan garagen. Tvingar S att hålla mig i handen och kopplet i andra. Kommer tillbaka till barnvagnen. Håller barnvagn+ koppel i ena handen, S i andra handen, som i sin tur håller ett koppel i sin andra hand. Sen går vi.
Fem meter, sen börjar hundarna springa i kors och tvärs, och vi måste stanna och trassla isär kopplena. Men det går ju framåt i alla fall, sakta men säkert. Under tiden som jag trasslar ut koppel hinner S hitta på något nytt bus. Varje gång jag släpper hans hand springer han åt samma håll som hunden, och det är inte bara en gång jag måste springa och jaga dem.
Vi går några hundra meter, sen försöker jag få hela ekipaget att vända och gå hem igen. S börjar gråta, han vill gå mer med hundarna. "Nä, inte hem. Inte bra där!"
"Jo, S, nu går vi hem. Annars får du inte hålla i Sessie!" (Ja, ibland känns det nödvändigt att ta till hot.)
"Okej."
Sen är det samma sak när vi kommer hem igen. In med hundarna, ut med vagnen. In med R. Jaga S, som vid det här laget har kommit på att man kan kasta stenar från grusvägen i diket, eller gräva bort jorden i grannens rabatt. Släpa med S in. Stänga igen dörren fort som tusan innan någon kommer på att den ska ut igen. Av med alla kläder, och sen är det klart.
Ibland skulle man behöva fyra armar. Minst. Helst fem. Och jag tänker inte ens försöka förklara hur många armar jag hade behövt när vi mötte en annan hund. Jag tror att du vid det här laget kan se det framför dig.
Puss.

Stor och liten.

Hoho. Då har R fått sin 5-månaders vaccination. Han knorrade lite när BVC-tanten stack in sprutan, men sen skrattade han och var lika glad igen. Nu sover han i vagnen. 8260gram tjock och 68cm lång. Det är 115 gram lättare och 3,5 cm kortare än S var när han var 5 månader. Så han kanske inte blir lika lång som sin bror i alla fall.
Jaja, skulle bara uppdatera läget lite. Nu har jag lite att pyssla med innan det är dags att hämta S på dagis.


Puss.

Nykuttad.

Jaha.
Inspirationen är icke på topp. Det är dags att sova nu. Helst nyss till och med.
Ja, jag ska nog skita i det här och gå och lägga mej istället.
BVC imorgon, R ska få 5-månaders spruta.
Ville bara säga att jag lever.
Puss.