22-års krisen är här.

Ja, det är alldeles sant. Jag fyller tjugotvå nästa vecka. Jag håller på att bli gammal. Nästan pensionär.

Här är fem tydliga tecken:
1. Hemmakvällar.
Fredrik och jag sitter hemma och kollar på "så ska det låta" på fredag-kvällarna. Herregud liksom.
2. Svenssonliv.
Jo, vi har ju två barn. Och Radhus. Och Volvo. Vuxenpoäng deluxe.
3. Liggsår.
Ja, nu har jag haft ett pyttelitet sår på högra höften i flera dagar. Det skaver mot byxor. Skitirriterande. När jag la mig i sängen med Rasmus förut och kände hur ont det gjorde när jag låg på högersidan, då insåg jag det. Jag har fått liggsår. Shit vad jag är gammal.
4. Kalops/hemlagat.
Kalops (Eller tantmat, som någon sa) gör jag ibland. Det är gott. För övrigt lagar jag så gott som all mat själv om vi inte äter utemat. Inga halvfabrikat här inte. Det är tantigt. Tydligen.
5. Födelsedagsångest.
När det inte är kul att fylla år längre, då är man gammal. Om du frågar mej finns det inte längre någon mening med att fylla år efter att man fyllt tjugo. Då finns det ju ingen ålder att se fram emot längre. Det är ju i princip bara att gå och vänta på att man ska först tappa det mesta av sitt hår, skrumpna ihop till ett russin och sen trilla ihop i en hög och dö någonstans.

Åtgärdsprogram 1:
Förnekelse. Intala mig själv att jag inte alls är vuxen. Gå ut varje onsdag+fredag+lördagkväll. Lämna bort mina barn till första bästa villiga barnvakt. Sälja radhuset och flytta till en etta med kokskåp. Vända på mig i sängen på nätterna. Hetsäta Billys panpizza varje dag. Och om någon frågar hur gammal jag är svarar jag tjugo.

Åtgärsprogram 2:
Inse fakta. Jag kanske börjar bli vuxen. "Så ska det låta" är faktiskt ett helt okej program. Det är inget fel på att vara lite svensson, det är faktiskt hur bra som helst. Och volvon är rymlig. Sängvändningen får jag väl fundera på, men annars får jag väl anställa någon stackare till att vända på mej på nätterna. Maten tänker jag inte klaga på. Jag älskar inte o-hemlagad mat så mycket. Och ja, jag fyller väl tjugotvå då. Jag kanske bara lever i fyrtioåtta år till. Men oj, vad bra jag ska ha det i dom fyrtioåtta åren!

Jag tror jag väljer nummer två i år.

Puss.

Gubbjävlar och gullungar...

I morse hade jag en väldigt dålig morgon. Jag mådde skit. Näsan täppt, smakar bajs i munnen (är det vad du menar med "förkylningssmak i munnen", Lisa?), Ont i halsen, febrig, ont i hela kroppen, inklusive huvudet. Tog två alvedon och satte mej i soffan i väntan på att de skulle börja verka. Allt kändes totalt hopplöst bara. Ringde Fredrik och beklagade mej lite, gnällde om att jag faktiskt inte orkar ta hand om barnen själv när jag är såhär sjuk. Han kunde inte komma hem, men skulle höra runt om barnvakt. Grinade en skvätt åt all hopplöshet. Simon sprang runt och dummade sej med det mesta här hemma. Kände mej ännu mer hopplös. Rasmus grät. Blanda välling, mata barn. Grina lite till. Rasmus somnade lite. Simon fortsätter springa runt och kasta med saker och vara allmänt jobbig. Sätter på en film åt Simon och tar en dusch, i hopp om att jag ska må lite bättre efteråt. Icke. Sätter mej i soffan och grinar lite till över hur synd det faktiskt är om mej. Sen, rätt vad det är, tittar Simon fram med världens största leende på läpparna och ger mej en stor blöt puss. (Med snor i hela ansiktet!) Då började jag grina ännu mer över hur gullig min unge faktiskt är. Världens finaste lilla kille! Och helt plötsligt kändes allting lite,lite bättre. Sen har han fortsatt springa och pussa på mej hela dagen, antagligen för att han såg hur glad jag blev. Åh vad jag älskar den ungen! Trots att han är ett litet monster ibland.

Jag piggade faktiskt på mej lite efter de där alvedonen, och orkade till och med sega iväg oss till Willys och handla lite. Men vad är det för fel på folk egentligen? Varför bara gå runt och vara bittra och otrevliga mot folk hela tiden? Undrar om det känns bra. Seriöst alltså.
På väg in till affären ringer Fredrik till min mobil. Jag svarar. Fast jag samtidigt försöker köra en kundvagn med sammanlagt 25kg barn i, i en massa snö och skit. Klämmer fast mobilen mellan axeln och örat när jag försöker svänga in genom dörrhålet, och då kommer det samtidigt en gammal gubbe med sin vagn från andra hållet. Dörrarna öppnas inte helt åt sidorna när det är såhär kallt ute, så självklart blev det för trångt för att vi skulle komma förbi båda samtidigt. Och det går inte allt för snabbt att försöka svänga med två heffaklumpar i vagnen. Eftersom gubben stannade så gick jag före. Då börjar gubbhelvetet svära och muttrar om att jag ska sluta prata i telefonen istället.
Åh nej! Det kostade honom säkert fem sekunder av hans dyrbara tid att han fick stanna innan han gick ut genom dörren. Och dörrarna hade knappast blivit bredare av att jag slutade prata i mobilen. Fittgubbe rent ut sagt. Vad förbannad jag blir på sånt där. Svårt att bara vara lite trevlig nån jävla gång. Och hade han så jävla bråttom hade det väl bara varit för honom att gå före mej. Idiot!

Puss.

Familjen (snor)Bus(e)...

Nu är vi snoriga igen. Och hostiga. Och febriga. Och sjuka. Och döende. Allihopa. Till och med Fredrik. Fast jag börjar misstänka att han bara fejkar att han är sjuk för att han ska slippa tycka synd om mej. För det är faktiskt synd om mej. JÄTTESYND till och med. IIIiiiingen förstååår hur dååååligt jag måååår.... Det är jättesynd om Rasmus också, för han fattar inte att man kan andas genom munnen, så han blir jätteledsen när han inte får luft genom näsan och bara skriker istället. Det är så synd om honom att han får använda nässpray som är från 7 månader, trots att han BARA är 6½ månad. Vilket man enligt kärringen på apoteket absolut INTE kunde ge honom, för han är ju faktiskt inte 7 månader. Trots att doktorn sa att jag skulle köpa sådan ändå. Puckotant. Jag tror på doktorn. Han har nog inte pluggat i jättemånga år bara för att hitta på egna nummer. Hoppas jag.
Simon är det också jättesynd om. För även fast han bara är lite hostig och snorig, och kanske inte alls speciellt jättesjuk, så måste han stanna hemma från dagis. Mest för att hans mamma mår alldeles för dåligt för att ens gå ut, för att ens pälsa på alla sina två barn och lufsa iväg till dagis klockan åtta på morgonen. Och vid det här laget har jag lärt mig hur kul han tycker att det är att vara hemma en hel dag. Speciellt med en sjuk mamma som inte orkar så mycket alls.
När jag har segat upp mig ur sängen på morgonen har han hunnit:
Riva halva övervåningen. Ösa ut alla sina leksaker och kastat runt dom lite överallt. Släcka-tända-släcka-tända-släcka-tända alla lampor 547 gånger.Hoppat på mina ben. Kört in armbågen under mitt nyckelben i ett desperat försök att få gosa lite i mitt hår. Skrikit att han vill kolla på pippi så högt att hans lillebror har vaknat. Vart inne i badrummet och "tvättat händerna" (lekt med vatten i handfatet).
Vi går ner, dukar fram frukost. Äter. Under den lilla stunden hinner han bli irriterad på något, typ att han får dricka mjölk istället för juice, för att vi inte har någon juice, och kastar muggen i golvet. Äter en halv macka, sen blir han arg för att han inte får någon ny skinkskiva när han ätit upp den första, men inte ens smakat på själva mackan. Så då åker mackan i golvet. Smöret ner, självklart. Ja.. och så fortsätter det. Han har humör. Och inte blir det bättre av att vara hemma och ha tråkigt hela dagen. Och inte blir mamman mycket piggare heller..
Blä för snor.



Puss.

Nu är det slut sörru.

Nu har jag slutat amma. Måste faktiskt erkänna att det är rättså skönt. Eller, jag ammar väl lite på natten. Om han vaknar. I natt vaknade han en gång, men då var han sådär måttligt intresserad av att käka nått. Han snuttade väl ett par sekunder, knorrade sig lite, sen somnade han om. Det duger väl inte åt herrn längre.

Simon somnade på första försöket ikväll. Han sov före halv åtta. Rasmus somnade vid åtta. Så nu har jag säkert en hel timme framför mig innan jag är så trött att jag också slocknar.

På tal om trött. Jag ställer väckarklockan på halv sju när Simon ska till dagis. Då hinner jag lagom gå upp, ta en dusch, klä på mej och mata Rasmus innan Simon vaknar och ska kläs på och äta frukost. I morse ringde klockan. Jag vaknade. Stängde av den. Sen drömde jag en helt sjuk dröm. Vaknade med ett ryck. Tittade på klockan. Shit. Kvart över sju. Småpanik. Ska vara på dagis om en timme. En timme kanske är mycket för dej, men inte för mej. Är det något jag hatar så är det att behöva stressa på morgonen. Jag gick upp klockan sex när jag skulle vara i skolan klockan åtta, fast det inte tog mer än tio minuter att cykla dit. Nu har jag dessutom två barn att göra iordning på morgonen. Visserligen är jag inte fjorton längre, och klarar av att gå ut utan att sminka mej i en halvtimme. Men ändå. Jag gillar bara inte att stressa. Det är inte min grej.
Hur som helst hann jag både klä på och mata barnen i tid för dagis. Jag hann till och med äta frukost själv innan vi gick, vilket jag inte brukar göra när jag duschar innan. Jag funderade till och med en stund på om jag inte skulle börja ducha efter att jag lämnat Simon på dagis varje dag. Men jag slog bort tanken ganska fort. Då försvinner ju en ganska lång stund av de där värdefulla tre timmarna som jag ska spendera genom att umgås med mitt stora ego. Eller allt annat man kan tänkas hitta på medan det är lugnt här hemma.

Jo.. Sen pratade jag med Fredrik i telefonen precis. Han bad mig hälsa till min fanclub att jag har en pojkvän som är jävligt bra på att köra kran. Sådär lite ifall någon skulle vilja anteckna det någonstans.

Såhär mycket tycker Simon om att vara med på kort...

Puss.

Att natta en tvååring.

Det finns roligare saker än att natta vår son just nu. Eller, egentligen. Det finns roligare saker än att natta våra söner, båda två, samtidigt. Enda sättet att få Rasmus att somna, det är att söva Simon först. För det finns inte en chans att Rasmus somnar så länge storebrorsan härjar runt. Så.
Det börjar runt 18.30.
Ser till att Rasmus är torr i stjärten, mätt och belåten. Lägger honom i babygymet. Tar med Simon, vällingflaska, napp & snutte och går upp på hans rum. Han lägger sej så snällt så i sängen och äter sin välling medans jag läser nicke nyfiken-boken för honom. Allt är frid och fröjd. Vällingen tar slut, vi puss&kramas och säger godnatt. Simon lägger sej på sidan och ser ut som han tänker somna. Dödstrött. Under denna lilla stund har lillemannen hunnit bli rättså irriterad på att vara ensam på nedervåningen. Ibland till och med förbannad. Så det är bara att gå ner, blanda en ny flaska välling, sätta sej i soffan med Rasmus. Han äter lite och precis då när han håller på att slumra till hör jag hur Simon kommer ut ur sitt rum. Lägga ifrån sej Rasmus, som inte är på sitt allra bästa humör. Upp för trappen. In med Simon i sin säng. "Nu ska du sova" "Nää, laken mamma" "Nej, simon, du ska sova nu." Ner igen, Rasmus är MYCKET arg. Sätter oss i soffan igen. Han somnar i min famn. Simon är uppe och leker. Smyger upp för trappen för att lägga Rasmus i sin säng. Halvvägs uppe kommer Simon ut ur sitt rum och börjar babbla så han väcker Rasmus igen. Lägger Rasmus vaken och grinig i sin säng. In med Simon i sin. Försöker med allt som finns för att få Simon att ligga kvar i sin säng. Det är inte så frustrerande när han bara skrattar åt allt jag säger. Oh, vilken respekt han har. Inte. Suck. På något vis fick jag honom i alla fall att ligga kvar i sin säng så pass länge att jag hinner få Rasmus att somna och lägga honom i sin säng. Men. Simon är fortfarande vaken. Uppe och leker igen. Nu börjar mamman bli smått irriterad. Nyss var jag inne och snodde glödlampan i hans taklampa, som han står och flippar på och av hela tiden. Sen hotade jag med att om han inte sover så kommer jag och tar sänglampan också. Ja, jag är nog en dålig mamma. Men det verkar funka i alla fall.. För nu tror jag ungen sover. Och han är söt när han sover, det vill jag lova.
Hur som helst är det inte kul att natta båda barnen själv. Inte utan att man känner att man skulle behöva klona sig själv. Varje söndag är det såhär. Tror det är för att Fredrik åkt och jobbar han blir sådär. Sen går det hyfsat resten av veckan. Nu är klockan 21.57 och Simon har precis somnat. Det hör väl inte direkt till vanligheterna att han är vaken SÅHÄR länge. Tror det är dags att sluta sova middag. Idag sov han mellan 14 och 17 ungefär. De dagarna han inte sover middag somnar han som en stock på första försöket, 19.00.

Storm är det ute också. Min största skräck just nu är att det ska bli strömlöst. Jag är mörkrädd. Som fan. Jag har redan plockat fram ficklampa och tändare. De ska få sova på mitt nattduksbord.
Puss.

Slask och blask.

Snö är roligt. För barn. Inte för deras föräldrar, som måste se på när de bara flinar och stoppar in skiten i munnen. Trots att man säger nej.
Simons gummistövlar är trasiga. Behöver jag säga att idag verkligen inte är en bra dag att gå till dagis utan gummistövlar. Snöblask ute. Ibland känns det här med dagis lite hopplöst. Man lämnar Simon på morgonen, går dit oduschad i mjukisbyxor. Går hem. Äter frukost. Tar en lååång dusch. Klär på sej. Fixar håret. Sminkar sej. Känner sej för en gångs skull ganska fräsch. Sen är det dags att hämta igen. Jag öppnar grinden, kollar runt bland alla små huvuden efter mitt barn. Ser att han sitter i sandlådan och leker. Ropar "Simon." "'Heeej mamma!" Han reser sig upp. Jag ser på lång väg hur hela galonisarna, jackan, vantarna, mössan, ja, i princip hela barnet är inkletad i någon slags geggig röra av vatten, sand och diverse lera. Sen händer det. Han springer rakt emot mig. Åh nej. Det går nästan som i slow-motion. Hinner tänka ungefär att "Inte krama, inte krama, inte krama!" Tre sekunder senare är hela mina byxor också täckta av denna geggamojja. Men det är ju alldeles underbart gulligt att han vill ge mig en kram när jag kommer och ska hämta honom. Och sen undrar man varför man har så himla mycket tvätt hela tiden..

Ögongodis.

Puss.

Bläk.

Jag skulle vara nyttig den här veckan. Få minus på tisdag, helst ett stort. Men det gick väl sådär med det. Har tänkt alldeles för mycket istället. Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Hur ska jag kunna hjälpa till? Tar på mig för mycket ansvar. I alla fall i mitt eget huvud. Det är faktiskt inte mitt problem egentligen. Men ändå. Önskar jag kunde lösa allt bara. Men det går ju inte. För det handlar ju faktiskt inte om mig. Vill bara inte att ni ska vara ledsna. Det känns som det är mitt ansvar att säga något för att få er att må bättre. Men vad i hela världen ska jag kunna säga? Ingen av er ska behöva känna sig ensam, och vill ni prata så lyssnar jag. Jag är dålig på sånt här, jag vet. Men jag försöker. På mitt sätt. Även om det är värdelöst..

Puss.

Bakislördag.

Not for me, but for my love. Han kom hem igår em. Åkte till bolaget. Kom hem. Drack öl med Johan. Gick ut på krogen. Kom hem nån gång mitt i natten. Somnade på soffan. Kräktes på soffan. Och vardagsrumsmattan. (kemtvättgångertvåärlikameddyrt.) Konstaterade att han supit bort sitt visa-kort, och en jävla massa pengar. Sovit hela dagen. Vaknat. Spytt lite. Bett om tandborste och en flaska vatten. Gått och lagt sig igen. Imorgon ska han jobba.
Men det var ju kul att ses.
Jag var vaken till halv ett igår, ammade tre gånger i natt. Gick upp med en pigg Simon klockan 6 i morse. Har tvättat hela dagen. Vart ute och gått en sväng. Lagat mat. Diskat. Ammat en sådär femton gånger känns det som. Bytt bajsblöjor. Matat barn.
Men jag är inte bitter, nä, inte jag inte.
Uppskattning, vad är det?

Kram på dej lillbrorsan

Puss.

Äntligen natt.

Klockan är nu 19.58, och nu har båda barnen somnat. Så NU ska jag börja laga mat.. mitt i natten? Jo, visst. Men sånt är livet. Fredrik kommer hem om en timme ungefär. Saknad och välkommen. Men så åker han ju tidigt, tidigt igen. Huvudsaken är att vi hinner ses ibland.

Ibland önskar jag att jag kunde trolla så att ni kunde få vara glada och må bra, allihopa, hela tiden. Men livet har ju lite upp och nergångar ibland. Så är det. Förhoppningsvis kommer man ur den där lilla svackan som en gladare och starkare människa. Det brukar ju vara så. Se framåt, tänka positivt. Det är sånt jag är ganska bra på. Kanske för att försöka glömma det där jobbiga, vad vet jag? Hur som helst älskar jag alla jag känner och vill att ni ska må bra.
Och idag älskar jag mamma och pappa lite extra mycket.

Back to the kitchen.
Puss.

Jag visste det, jag ÄR döende.

Doktorn ringde idag. Dom hade fått svar på min odling nu. Jag har fått pneumokocker. Och vad f*n är pneumokocker? Söka på internet.

"Det finns cirka 90 kända varianter av pneumo-kocker, varav cirka 20 kan ge sjukdomar. Dessa förekommer med varierande frekvens, i olika åldersgrupper och i olika länder. Pneumokocker förekommer i alla barngrupper, både i förskolan och i skolan. Under förkylnings-säsongen räknar man med att ungefär hälften av alla barn bär på pneumokocker. Bakterien finns ofta i näsa och svalg och överförs via droppsmitta, alltså när barnen hostar, nyser och andas ut luft. Den kan också smitta genom handkontakt. Barnen behöver inte bli sjuka av bakterien men kan smitta andra, som i sin tur blir sjuka. Bland vuxna är pneumokockerna mer sällsynta, men ökar generellt i antal hos äldre personer.
För det mesta orsakar bakterierna inte någon sjukdom, men pneumokockerna kan ge upphov till bland annat bihåle- och öroninflammation. De allvarligaste sjukdomarna som bakterien kan orsaka är hjärnhinneinflammation, lunginflammation och blodförgiftning."

Jag SKULLE KUNNA dö i alla fall. Så nu måste jag äta penicillin. Det räcker för mej. Det är nästan värre än att dö. Åh, vad sjuk jag började känna mig nu helt plötsligt igen.. Åh, jag dör. Rädda mig.

A & L var här med julklappar till kidsen igår. Simon fick en dammsugare. Den fick leva ungefär en timme, sen blev han förbannad och kastade den i golvet. (Dåligt tålamod, Simon? Nej, vad pratar du om?) Krasch. Trasig batterilucka. Men det finns INGET i denna värld som inte kan fixas med lite tejp.

Titta och njut.

Puss.

Nu är det över..

Ja, dra på trissor. Fågelinfluensan har försvunnit bort. För alltid, hoppas jag. Lite, lite, lite slem hostar jag fortfarande, men man får väl räkna med lite biverkningar efter en sån allvarlig dödssjuka. Tyvärr har jag hunnit smitta både min kära mamma och fröken L, så nu är det synd om dem istället.

Barnen bestämde sig visst för att somna tidigt idag. Båda två somnade klockan 7. Urskönt att få en stund på kvällen för sig själv. Och samtidigt pisstråkigt att Fredrik har åkt och jobbat. Ju längre han har varit hemma, desto jobbigare är det när han åker. Även fast han kommer hem redan imorgon igen. Jag hatar att sova själv. Jag är mörkrädd och sover helt kasst när inte han är hemma. Det suger. Tur att det finns telefon. Undrar hur man klarade sig innan mobilen. Troligtvis inte.

Simons senaste upptåg var för ett par mornar sedan. Jag tänkte vara lite snäll och gå upp, plocka fram frukost, och SEN gå upp och väcka Fredrik. Sagt och gjort. Men han är ju inte världens lättaste att väcka på morgonen, och så var dessutom Rasmus hungrig, vilket resulterade i att jag la mig i sängen och mammade lite. Simon var här nere och tittade på bolibompa, men var misstänksamt tyst. Sen hör jag hur något börjar prassla, och förstår att han är ute i köket och håller på med något fuffens. Springer ner, och kommer ner till en inte så oskyldig Simon som sitter på golvet med plastpåsen som osten ligger i. I andra handen har han osthyveln i högsta hugg. "Simon pliva osten." Tar ifrån barnet mordvapen och ostpåse. Men det var ju lugnt, inget värre. Tar med Simon in i soffan och förklarar att man inte får göra så. Osthyveln är ju faktiskt farlig. Går ut i köket igen och ska precis sätta mig ner, när jag ser mjölkkartongen på golvet. Med fliken uppåt. Hinner precis tänka att "Vilken tur att han inte har lyckats öppna den och hälla ut all mjölk" när jag sätter foten i något blött. "SIMON! Vad har du gjort!?" "Simon skaka mollen" No shit? 1,5 liter mellanmjölk på köksmattan. Den är hos svärmor på tvätt nu.
Idag välte han julgranen.
Men bara den lilla.
Det är tur att han är så söt.
Puss.

Gott nytt år!

Då var det 2007 då. Det känns, ja, precis som vanligt.
Myskväll igår. Alldeles underbart och välbehövligt. Det blev renskavstoast till förrätt, sen valnötsgratinerad oxfilé med potatisgratäng och rödvinssås, sen mintchokladmousse till dessert. Om jag får säga det själv är jag jäävligt bra på att laga mat. Shit vad det var gott. Vi orkade till och med hålla oss vakna ända till tolvslaget, och det är inte illa pinkat för att vara oss. Fast jag får väl erkänna att sista kvarten ville jag mest gå och lägga mig.

Nu har jag ett barn som klänger i knät på mej, så jag har lite svårt att skriva. Ville bara önska gott nytt år till alla mina fans.
Puss.